Europa sjunker knappast lägre än så här. Husen speglar sig i kanalerna. Amsterdam skrattar med öppen mun. Hur skulle den kunna göra annat?
Flygplatsen ligger fem meter under havsnivå, järnvägsstationen vilar på 26000 pålar, trädda genom lömsk gyttja. Överallt vatten, blanka stråk som bromsar upp och ger lugn. Överallt cyklar, påskliljor, vingliga hus som tycks vaknat upp efter en omtumlande, rumlande natt och nu söker stöd hos varandra, lutandes i omöjliga vinklar. Det här är en stad som känns bra i magen. Kanske för att den doftar som en tröja som torkat utomhus i solen, för att det är april och det mesta doftar så. Kanske för att lindarna just slagit ut i försynta, gröna knoppar och kaféerna börjat duka upp i det fria. Frisk och självsäker. Ändå finns där en lätt rodnad, lite finurliga rynkor bak stans solglasögon.
Amsterdam började nämligen med en bluff. Tidig medeltid var platsen knappast attraktiv för andra än de som naturen utrustat med simhud mellan tårna. Det krävdes ett mirakel för att få den att växa i styrka. Och ett sådant skaffade sig Amsterdam på egen hand. 1300-talets resenärer tilltalades nämligen mer av spirituella fenomen än av träskor och tulpaner.
År 1345 låg en rik köpman för döden intill dagens Kalverstraat. Prästen kall-ad-es dit för att dela ut sista nattvarden, ett tunt oblat, några tuggor och så himlen. Mannen tuggade, men oblatet löstes aldrig upp. Tjänaren slängde det till eldstadens vildsinta lågor, men oblatet förblev intakt. Folk bar det förundrat till kyrkan, men nästa morgon låg det åter vid sjukbädden. Och vips hade Amsterdam sällat sig till Jerusalem, Rom och Santiago de la Compostela på den internationella pilgrimsrutten.
Besökarna kom och lämnade, precis som besökarna i dag, Amsterdam tyngda av souvenirer. Pengar flöt in. Och byn växte till en betydande stad, med tiden till och med till ett centrum för hela världshandeln.
Tänk på ett ord när du tänker på Amsterdam. Kanaler? Okej då, tänk på ett till. Tolerans, kanske? Promenerar genom stan dagen då förmiddagen blir till vår och eftermiddagen till sommar. Någonstans vid Vondelpark går det inte längre. Kastar hängslena, ryggsäcken, knäpper upp. Hela stan finns här, utsträckt i gräset. Jonglörer, fotboll, flätade picknick korgar, kullvräkta cyklar, hundar som jagar ankor, trillar ner i kanalerna, plaskar förtvivlat och stångar sig trötta och toviga mot de branta kanterna innan de handgripligt hjälps upp av äldre damer i hatt.
Fortsätter sedan lite längre bort. Spårvagn nummer två. Hållplats vid Hoofddorp Plein. Industriområde med lastpråmar och försäljning av laminatprodukter. En trappa upp väntar Arno. I morgon firar hans bryggeri treårsjubileum.
Jordaan, väster om Prinsengracht. Solen och gavelhusens fasader speglar sig i murriga kanaler; den som undrar var Rembrandt fått sitt gåtfulla ljus ifrån behöver inte gå längre än hit; titta i vattnet efter din egen spegelbild och du har svaret. Mästaren själv tvingades flytta hit efter att ha gått i personlig konkurs.
Jordaan var länge förlorarnas Amsterdam, ett av Europas mest tättbefolkade och eländigaste områden. Knegarfamiljer trängdes ihop på minimala utrymmen. Bullriga och illaluktande fabriker låg instoppade bland bostadshusen. Ibland spillde radikalism och missnöje över, som på 1880-talet när militär kallades in för att kväsa ett uppror och 26 människor sköts ihjäl. Mot 1900-talets slut bytte Jordaan hastigt sida. Stans nyrika upptäckte områdets förtjänster. Centralt, lugnt, vackert. Proletärstämpeln uppfattades dessutom som lite kittlande, småsexig.
Mitt sovrum vetter mot Bloemgrachts vatten. Vaknar ofta innan gryningen. Ljuden är vänliga. Flöjtande koltrastar, Westerkerks klockspel, trög cykelgenerator eller sothöns som kivas i kanalen. Allt är så vackert, så prydligt.
Först på tidiga måndagsmorgnar kan man gissa sig till det Jordaan som en gång varit. Marknaden på Noordermarkt saknar filter. Hit kommer hela Amsterdam, blont som brunt, galet som nyktert. Vid besök där väljer du lämpligen någon av följande strategier: klassiska Café Winkel med kaffe, äppelkaka och utsikt över marknadsstånden. Eller så går du rakt på kommersen och flyter med den ström som understryker vad du förmodligen redan visste: Amsterdam är en världsstad, en stad av världen. Alla finns här. Marockansk imam i svart filtmössa, holländsk wannabe hippie i knähöga läderstövlar, indonesier, turkar, holländare i grova polisonger och surinameser med rastaflätor. Allt säljs här. Batiktryck, tibetanska smycken, knappar, gosedjur. Stannar upp inför Barbi Bentons Greatest discohits på vinyl, men fastnar ändå till slut för en liten kopia av björnen Paddington.
Johnny Jordan då? Han står staty där Elandsgracht möter Prinsengracht. Sångerna tillhörde alla. Johnny var ett slags Lasse Lönndahl med sorgkant. Melodierna klibbade liksom fast i medvetandet. Smäktande röst, sorgset dragspel och så plötsligt uppspelta trummor, pang, en cymbal. Refrängen växte fram till något som tycktes hämtat från en hejarklack. Johnny var älskad och omtyckt, men bar på en hemlighet. Texterna handlade om Amsterdam, om Jordaan och vackra kvinnor. Johnny var gift, men drogs till män. Äktenskapet var blott ett alibi. När det sprack kastade Jordaans invånare sten på sin Johnny och jagade honom ur stan. Åtminstone mentalt.
Hur var det nu med Amsterdams tolerans? Lika äkta som trätofflorna, som porslinshundarna som kikar ut genom Jordaans fönster? Alldeles säkert mer äkta än så, men ändå inte helt givet. Allt har sin tid. På 1530-talet anlände grupper av tyska anabaptister för att grunda det nya Jerusalem. De slet av sig kläderna, rusade runt nakna på gatorna, intog stadshuset och rusade ut på gatorna på nytt. Vad hände? De nakna revoltörerna fick sina huvuden uppspikade på stadsporten. 430 år senare kastade folk åter kläderna, denna gången i Vondelpark. Under drogrus försökte ett antal människor nå ett annat slags himmelrike. Vad hände? Folk blev förkylda. Inte så kul kanske, men avsevärt bättre än att få en tolvtums spik genom näsan.
När Bet van Beeren föddes 1902 var stan inte riktigt mogen för henne och hennes systrar, men den skulle bli det. Bet växte upp som den äldsta av tolv döttrar i Jordaan. 25 år gammal tog hon över t’Mandje på Zeedijk. Kaféet blev det första där homosexuella inte behövde gömma sig. Bet själv föredrog kvinnor. Ofta sågs hon susa genom stan på sin knattrande motorcykel, iklädd tuff läderjacka och med flickvän på bönpallen. När Bet dog 1967 låg hon på lit de parad på kaféets biljardbord under två dagar. Hyllad och saknad.